Sjuka och arbetslösa - förenen eder!
Det kom ett mail från Parkanna, arbetslös elektriker.
Nu är jag arg!
Bäst att börja med att försäkra att jag är frisk, arbetar vitt, betalar skatt och belastar sjukvården ungefär vart tionde år - hittills. Man kan säga att jag rent fysiskt mår som en prins eller riksdagsman. Alltså - jag skriver inte i eget intresse.
De som borde vara arga och skriva om sin situation som "samhällets legitimerade mobbningsobjekt" reagerar tyvärr som mobbningsoffer brukar göra. De blir ledsna, uppgivna, deprimerade och självmordsbenägna i nämnd ordning. Ibland undrar jag om det är tanken bakom kampanjen. Det gäller ju att få ner sjukskrivnings- och arbetslöshetstalen på alla upptänkliga sätt. Kan det vara så att ändamålet helgar medlen även i detta sammanhang?
De politiker som anför mobbingarmén borde degraderas till långtidssjukskrivna kvinnor. Då skulle de få inblick i det verkliga livet, så som många har det. Jag vill påstå att rikspolitiker som lever i sin upphöjda, skyddade verkstad inte har en susning om hur vanliga människor har det och ännu mindre om hur de som av olika anledningar hamnat i det absoluta underläget kan tänkas ha det.
Politiker x, tänk dig själv som en utsliten städerska eller wiplashskadad medelålders kvinna. Du skulle få gå med ständig värk, ha svårt att sova, inte orka sköta ditt hem, känna dig som en belastning för familjen, ha ständig oro för ekonomin (det är dyrt med medicin), känna hur tänderna förfaller, bli mer och mer folkskygg (folk ser nämligen inga yttre tecken på dina plågor) och varje gång du knäpper på radio eller tv möts du av käcka, friska politiker som talar om dig som belastande parasit eller fuskare och om hur samhället ska dra in på nådegåvorna till just dig. Nådegåvor som du själv har betalat in via skatten och genom att själv ta hand om barnen och eventuella gamla föräldrar.
Du som förföljs. Gå inte på det. Bli arg i stället för ledsen och deprimerad. Gå ihop, sök EU-bidrag (ha ha) och kämpa för att få högre sjukpenning, a-kassa och pension - inte lägre som politikerna vill. Du är ju helt införstådd med att de ser till att höja sina löner och förmåner med jämna mellanrum och skulle de drabbas av sjukdom (det finns ju vällevnadssjukdomar också) eller arbetslöshet har de sett till att de inte hamnar i din situation - var så säker. Inte ens om de döms för kriminella handlingar behöver de oroa sig - trygghetspaketet delas ut i alla lägen och uppgraderas varefter.
Du har precis samma värde. Är du osäker om just det, så fråga en politiker - de bekänner sig som goda demokrater hela gänget.
Just nu fångar försäkringskassan en stor mängd småfifflande föräldrar. Upprörande kan man tycka. Kanske beror fusket mer på barnfamiljers pressade ekonomi än på egoistisk omoral. Alla vill ha mat för dagen medan somliga vill ha delikatesser varje dag åtminstone 500 år framåt. Etik och moral bestäms av eliten i samhället. Ett tjyvsamhälle har exakt den mängd småfifflare det förtjänar. Ärlig = dumhuvud.
Och till dig politiker som deltagit och fortfarande deltar i kampanjen "slå på de slagna" vill jag säga: Släng Dig i väggen! Vem mer än dina gelikar tror du vill rösta på dig och ditt parti?
Andra bloggar om: sjuka, arbetslös, kampanj, mobbing, riksdagsman, whiplash, värk, samhälle, sjukvård, politik, depression, självmord, sjukskrivning, trygghet, fusk
posted by Hannelore @ 6:16 em
9 comments
9 Comments:
Det här var det bästa jag läst på länge. Men kampen för rättvisa kräver organisation. Något som jag skulle önska är att Sveriges samtliga patientorganisationer gick samman, kanske även med de äldres dito och de arbetslösa.
Verkligheten är rent ut sagt förjäklig när man inser att man inte kommer att klara de krav som politikerna ämnar ställa, dvs att man ska kunna försörja sig, om inte helt så åtminstone delvis själv.
Varje dag en malande konstig känsla i maggropen, det är rädsla. För min del försöker jag mota den, hålla masken, skämta, bli arg, osv osv. Innerst inne gråter jag hela tiden. Inte så mycket för värken, men för hur jag och alla andra på bara några år blivit icke önskvärda medborgare.
Styrkan som krävs för protest blir allt svårare att känna. Och friska människor som engagerar sig på allvar för denna sak blir allt sällsyntare.
Det känns skönt att konstatera att det finns de som ff känner att man solidariskt ska hjälpa varandra. Idag är det ännu viktigare än tidigare att alla ni som är friska ställer er upp för de som är sjuka/arbetslösa/utanför, eftersom det alltid är svårare att slå från underläge. Speciellt när man inga resurser har, varken fysiska eller ekonomiska.
Ni som orkar engagera er, tänk inte bara tanken, agera i stället!
Sedan valresultatet kom, ligger det en kall klump i magen och jäser. Den blir värre för var dag som går eftersom det varje dag kommer "nya" förslag på hur man ska "få bort" alla sjukskrivna/förtidspensionerade och arbetslösa.
Tanken föresvävar mig att snart blir man väl transporterad till ett ställe som för alltid löser alliansens kostnader för "alla oss som ligger samhället till last".
Jag är också orolig. Hetsjakten och propagandan mot arbetslösa, sjuka och handikappade trappas upp för varje dag och påminner på ett kusligt sätt om 30-talet. Det enda som fattas snart är någon form av Die Endlösung.
Ja nog trappas det upp rejält hetsjakten på olönsamma människor.
Ibland får jag dock en känsla av att det kommer att vända så småningom. Vet inte, men det är en känsla. Som det är nu räknas bara lönsamhet, status, flott leverne, hög lön osv.
I mina ögon är inget av detta äkta, det som fattas är känslor. Så det är vad som håller mig hoppfull, att många till slut ska upptäcka vad som är viktigt i livet. Som till exempel att försöka hjälpa, vara solidarisk och tänka på dem som behöver stöd.
Tillfredställelsen över ett sånt agerande och tänkande är långt mycket större än det materiella tänkandet som nu genomsyrar hela vårt samhälle.
Bara att hoppas på en sådan vändning, som faktiskt egentligen inte behöver komma från de styrande. Den skulle få enorm genomslagskraft ändå, om bara tillräckligt många insåg värdet med den.
Hm... det blev lite djupt det här ;-)
Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Du har rätt Ingrid. Inte känns det rätt och äkta med egoism, statusjakt och profithunger. Men det verkar som om allt måste ställas på sin spets för att folk ska upptäcka vad som är viktigt i livet.
Orkar inte bli mer djupsinnig än så just nu. ;-)
Bland det bästa jag har läst. Själv tillhör jag de marginaliserades skara, och jag känner varken skuld eller skam över något jag inte rår för. Tvärtom är jag arg som ett bi!!! Så arg, att jag den senaste månaden inte kunnat få ur mig en mening på min egen blogg! Jag hoppas det lossnar.
Jag tillhör en sådan kvinna, precis så. Jag har whiplash, jag är ensamstående med barn, jag är under ständig press med smärta men det syns inte alltför mkt utåt.
Pendlar mellan orkeslöshet och ilska ständigt.
En dag när jag va som mest förbannad efter att en överklagan inte gått igenom hos Försäkringskassan så vågade jag ta min ilska och mina goda motiveringar vidare, till Länsrätten.
För en vecka sedan, ett år senare, fick jag domen.
Hör och häpna! Jag vann!
Så det finns hopp!!
Alla Er därute, sluta aldrig kämpa, kväv inte ambitionen att våga tro på sig själv!
Det här var det bästa jag läst. Ung, arbetslös och sjukskriven med en pessimistisk livssyn som jag är, och, som det ofta känns, med hela världen emot mig, är det så skönt att se att det finns folk som tycker och tänker som jag.
En organisation tar sin början, eller vad säger ni?
/S
Hittade denna blogg av en slump. Oj vilket bra inlägg! Så himla bra skrivet!
Jag har så mycket att skriva om whiplash, om sjukpension och allt omkring detta men jag saknar orken. Därför blir min blogg inte uppdaterad så väldigt ofta.
http://blogg.aftonbladet.se/6826
Vänliga hälsningar
// Maya
Skicka en kommentar
<< Home